Hanö är en ö i Hanöbukten, strax öster om Listerlandet i Blekinges västra kustbygd. Öns natur karaktäriseras av urbergshällar som stupar brant mot havet i de nordöstra delarna. Mot väster och söder blir profilen flackare och öppna gräsmarker, buskmarker och lövskogar tar vid. På ön förekommer även en del våtmarker. Hanös förhållandevis isolerade läge har medfört att faunan är relativt artfattig och de inplanterade dovhjortarna är de enda större däggdjur som finns vilt på ön. Dovhjorten planterades in omkring 1950-talet och hjortstammen har därefter ökat markant vilket påverkar öns kärlväxtflora negativt.
Hanös öppna gräsmarker återfinns främst på öns steniga västsida. Gräsmarkerna domineras av torrängar med övergångar mot gräshedar respektive friskängar, med inslag av fuktstråk i svackorna. Kärlväxtfloran är fortfarande, trots en expanderande förbuskning och ett intensivt dovhjortsbete, relativt artrik med ett flertal hävdberoende arter, bland annat de rödlistade arterna backmåra (NT), vårkällört (NT) och busktörne (NT). Buskmarksvegetationen är också artrik med flera olika blommande arter, bland annat den rödlistade flikrosen (NT). De varierade miljöerna på Hanö gör det även till en viktig lokal för många fågelarter. Även Hanös fjärilsfauna är rik och här finns omkring 200 noterade arter. Vissa av fjärilarna är bofasta, till exempel den rödlistade silversmygaren (NT), medan andra bara uppehåller sig på Hanö under kortare perioder.
På Hanö har det sannolikt funnits säsongsmässiga fiskebosättningar, åtminstone sedan medeltiden och sedan 1830-talet har ön haft en stadigvarande permanent befolkning. Hanö är numera även ett välbesökt utflyktsmål och varje sommar besöker omkring 30 000 människor ön.
Hanö är den största ön i Blekinges västra skärgård och är viktig ur ett naturskyddsperspektiv. Platsen är del av ett av regionens prioriterade områden för gräsmarker. Dock är majoriteten av Silikatgräsmarkerna (6270) i området igenväxt av träd och buskar i olika täthet vilket orsakar problem för många av arterna. I projektet kommer dessa områden restaureras för att säkerställa att arternas livsmiljöer finns kvar långsiktigt. Större vattensalamander Triturus cristatus och strandpadda Epidalea calamita (VU) är två arter som troligtvis kommer gynnas av restaureringsåtgärderna i området.
